|
10/27/2008
|
|
|
I Stockholms Fria tidnings senaste nummer skriver jag om Stockholms bostads- och stadsutvecklingssitatution.
Artikeln tar bland annat upp en del av de historiska orsaker som lett till dagens situation. Syftet är att sätta stadsbyggnadsdebatten i ett perspektiv. För att kunna se framåt måste vi veta vår historia, och dra lärdomar av den.
Artikeln kan läsas antingen i papperstidningen eller på Stockholms frias hemsida här.
Här följer artikeln i sin helhet:
Stockholm är en stad med problem, men också enorma möjligheter. Det råder en skriande bostadsbrist och bostadskostnaderna är bland de högsta i Europa. Infrastruktur och kollektivtrafik har sedan länge slutat hänga med i befolkningsökningen och är därför överbelastad. Segregationen är utbredd mellan innerstad och förort.
Stockholm är Nordens och norra Europas största stad, dess finansiella centrum, och i vissa aspekter även dess kulturella. Runt en miljon invånare bor i Stockholm och över två miljoner i Storstockholmsområdet. Staden växer snabbt. Fram till år 2030 räknar man med en inflyttning av minst en halv miljon människor till Storstockholm. Det gör Stockholm till en av norra Europas snabbast växande storstadsregioner.
Stockholm är känt som ”Nordens Venedig”, en vacker stad vid vattnet. Stockholm har ett stort kulturellt arv av framstående formgivare och arkitekter med flera välkända byggnader som Stockholms stadshus och Asplunds stadsbibliotek. Trots en historia av känd arkitektur i framkant så har inga internationellt kända byggnader byggts sedan andra världskriget.
Någonstans har det gått fel. Vad hände egentligen?
Stockholm slutade bygga stad.
I början av 1900-talet var trångboddheten i Stockholm bland den högsta i hela Europa. På 1930-talet började som en reaktion på detta därför funktionalismen att slå igenom. Människor behövde platser att bo på, så man byggde bostäder. Praktiska bostäder, utan ”onödiga” utsmyckningar. Till en början gick det ganska bra. Man frångick förvisso den gamla kvartersmodellen och ersatte den med fristående lamellhus med grönska mellan, men planeringen var fortfarande ganska tät och husen förhållandevis höga, och de nya byggnaderna upplevdes och fungerade ändå någorlunda som en stad. Ofta anlades platser för butiker och kontor i bottenplanen i husen och man fick på så sätt områden som lever hela dygnet med liv på gatorna.
Allteftersom tiden gick renodlades idealen. Det drömdes om framtidens stad, en ordnad och strukturerad stad, fjärran från innerstadens gytter, trafik och smuts. Det drömdes om solljus, öppna ytor och nära till naturen. När innerstaden ansågs vara ”färdig” började man planera förorter. Man frångick nu allt mer den klassiska stadsmodellen för utopier. Stadens kvaliteter blev allt mindre viktiga, funktionalismens idéer gick före. Idealen sade att alla skulle kunna se natur från fönstret. Idealen sade att arbetsplatser och bostäder skulle separeras. För att uppnå detta började husen att lyftas upp från gatan, områden av grönska planterades mellan hus och väg. Kvarteret bröts upp. Bostäder placerades för sig, arbetsplatser för sig och butiker för sig.
Om man går längs med Erik Dahlbergsgatan i Stockholm kan man tydligt se förändringen. Längst ned på gatan mot Valhallavägen ligger husen mot gatan. Affärer finns i bottenplanen, ett stadsrum ses. Man kan se funktionalismen i arkitekturen och i mellanrum mellan husen, men staden finns där, om än i mindre definierad form. Men ju längre upp på gatan man går, desto färre människor möter man, kvarteret löses upp allteftersom husen från senare år avlägsnas från gatukanten, grönskan blir en barriär mellan väg och hus, butikerna blir färre och man kan se det renodlade bostadsområdet födas.
År 1941 togs det ett beslut om att bygga tunnelbana. I ”Generalplan 1952” sattes en strategi upp där Stockholm skulle växa genom uppförandet av förorter längs tunnelbanelinjer. I och med detta satte man stopp för innerstadens vidare spridning. Stockholm slutade växa och istället byggdes bostadsområden upp i nya förorter.
Idén bakom dessa områden var annorlunda jämfört med de områden som uppförts tidigare. Redan på 40-talet kritiserades 30-talets förorter. Kritiken bestod bland annat i att områdena var socialt isolerande, och att de endast innehöll bostäder. Mot bakgrund av detta växte den så kallade grannskapsplaneringen fram. I generalplanen presenteras en idéplan för stadsdelar med drygt 16 000 invånare, bestående av 60 procent hyreshus och 40 procent radhus eller småhus. Planen satte också regler för hur nära varandra husen fick stå, hur långt det skulle vara mellan bebyggelse och industrier och så vidare.
Idén att separera bostäder från arbete som uppstod på 1930-talet förändrades genom att man istället för att bygga bara bostäder nu istället skulle ha alla funktioner inom samma grannskapsenhet, men hålla dem åtskilda. Man skulle kunna bo och arbeta inom samma grannskapsenhet, behovet av långa resor skulle på så sätt minska. En av anledningarna till detta var att kvinnorna skulle kunna arbeta, men samtidigt också ha tid att sköta hemmet. Centrum skulle bland annat innehålla affärer, lekplatser, kultur, idrottsanläggning, skola, förskola och lekplatser. Samtidigt är det tydligt att man räknar med att många inte kommer att arbeta i närområdet. I programskriften inför 1945 års generalplan ”Det framtida Stockholm” framkommer det att förorternas främsta funktion är att tillhandahålla boende för människor som arbetar mer centralt.
Stadsbyggnadsfrågorna dominerades under 1940-talet av grannskapsplaneringen. I diskussionerna framkom det bland annat en oro för att familjen börjat förlora sin funktion. Man oroade sig för att grannskapskänslan i städerna höll på att gå förlorad. Oro uttrycktes för ungdomars situation där bland annat den ökande individualismen, och den minskade respekten för traditioner och ”moral” utpekades som problem. Man menade att städernas storlek och täthet gav möjlighet till oönskad anonymitet.
För att uppnå gruppgemenskap och samhörighet i de nya förorterna blev det viktigt att tydligt i den fysiska miljön visa grannskapets gränser. Områdena isolerades därför medvetet från varandra med olika former av barriärer, såsom stora trafikleder och grönområden.
1947 kom ny lagstiftning som ökade kommunernas möjligheter att styra byggandet. Nu kunde generalplanen implementeras. Den omfattande utvecklingen av förorter är, på grund av dessa starka styrningsmöjligheter, internationellt sett unik. Staden och samhället skötte planeringen, och man lyckades på så sätt ena bostadsbolag, arkitekter och byggbolag. Arvet av detta kan ses än i dag, då det fortfarande produceras förortsmässiga strukturer efter dessa ideal, trots att det urbana är avsevärt mer efterfrågat. Förorten har blivit norm.
1965 var bostadsbristen stor och beslutet om miljonprogrammet togs. Bostadsbristen skulle i en stor satsning byggas bort inom loppet av tio år. Det statliga systemet för finansiering gynnade storskaliga lösningar. De byggbolag som fick bygga då dominerar än i dag.
I de nya områden som skapades saknades helt stadens kvaliteter. Husen var fristående punkt-, lamell- eller skivhus fritt placerade med stora mellanrum kring ett förortscentrum. De naturliga möten mellan människor som sker i en stad fungerade inte här och områdena upplevs av många i dag som ödsliga och oattraktiva. Den funktionalistiska arkitekturen kom att ersättas av ett mer brutalistiskt arkitekturideal, med stora skalor och förenklingar. Under senare delen av 1970-talet stod många lägenheter i de nya områdena tomma. Folk ville helt enkelt inte bo där.
Vid den här tiden började också stora radhus- och villaområden att byggas, många av dessa inom miljonprogrammet. Bilen blev här ofta nödvändig och Stockholm började få områden av amerikansk modell. Stockholm bredde ut sig och markutnyttjandet började alltmer likna en amerikansk istället för en europeisk stad.
På framför allt 1950- och 60-talen genomgick Stockholm den så kallade ”stadsförnyelsen”. I folkmun mer känd som Klararivningarna. En hel stadsdel jämnades i princip till marken och nya Stockholm city byggdes upp. Resultatet blev inte helt lyckat men de åsikter som hörs om rivningarna är oftast av en romantiserande karaktär. Fler byggnader borde ha bevarats, men många av de byggnader som revs var också i dåligt skick. Klarakvareren innehöll Stockholms slumkvarter och det fanns hus med utedass i Stockholm city in på 1960-talet.
Problemet är i huvudsak inte rivningarna, utan det som kom efter. Betongbrutalism och en för hög koncentration av kontorsbyggnader har skapat en grå och död citykärna, med Plattan som kronan på verket, med det sämsta av förortsestetik som svensk stadsplanering från den tiden hade att erbjuda.
Här står vi i dag. Ett Stockholm sönderslaget av misslyckad stadsplanering. Ett bilberoende Stockholm med långa avstånd och en död stadskärna och livlösa och isolerade förortsområden med en eftersatt kollektivtrafik både i inner- och ytterstadsområden. Paradoxalt nog också ett Stockholm som för många är känt för sin klassiska skönhet. Och häri ligger problemet. Eftersom staden inte har växt och utvecklats på så länge har synen på Stockholms stadsområden cementerats. Intresseorganisationer och institutioner tror att staden är färdig, det är vad som finns innanför tullarna. Det nya som byggs får inte konkurrera med det som redan finns. Diskussionen om att ersätta Klara postterminal, en av stockholmarna erkänt ful byggnad från 1980-talet, med en kongress- och hotellbyggnad omgavs av häftiga diskussioner. Dagens Nyheter beskrev på nyhetsplats rivningen av byggnaden som en ”ny rivningsvåg” och jämförde med Klararivningarna.
Så infekterad har debatten blivit att försök att rätta till felen som uppstod som ett resultat av den tidens stadsplanering benämns som en upprepning. Så sjuk har debatten blivit att rivningen av en postterminal från 1980-talet jämförs med rivningen av en hel stadsdel. Den kontorsdel på 11 våningar som ska uppföras anses riskera att förstöra stadsbilden. Att Kungstornen med sina 17 våningar byggdes redan 1924–1925 eller att stadshuset (invigt 1923) precis intill med sitt 106 meter höga torn är avsevärt högre byggnader spelar ingen roll. Tvärtom används de som argument för att inget får byggas högre än dessa, inget får vara bättre eller mer utmärkande. Det som en gång har varit mest utmärkande för staden ska för all framtid få stå som höjdpunkten av stadsbyggandet i Stockholm. Men om man säger att det bästa redan har gjorts, att Stockholms höjdpunkt har passerats, vad har man då för bild av Stockholm och dess framtid?
Börjar du närma dig nationalstadsparken, instiftad 1994, uppenbarar sig ett annat problem. En stark lobby, som påstår sig vara miljövänner trots att verkligheten är den motsatta, motsätter sig i princip all form av byggnation nära parkens gräns. Ju högre byggnader och ju mer stadslik miljö, desto större motstånd. Dessa grupper anser att barriärerna som finns mellan parken och staden, som behöver tas bort för att parken verkligen ska kunna bli den stadspark den är tänkt att vara, ska bevaras. Argumentet är att inga hus får synas inifrån parken.
Det har gått så långt att byggnader på sju våningar på nationalstadsparkens egen hemsida beskrivs som ett försök att skapa ett Central Park i New York-stil. Man kunde önska att så vore fallet, för miljöns och Stockholms skull, men så är ju tyvärr långt ifrån fallet.
Stockholm har ett kraftigt underskott av urbana stadsområden då det inte har byggts stad på mycket länge. Köerna för en hyresrätt i stadsmiljö mäts i Stockholm i decennier. Priserna för en bostadsrätt kräver hög inkomst med stor segregation mellan innerstad och ytterstad som följd. Det är inte ett innerstadsproblem, högre priser i centrala lägen är inget ovanligt i en marknadsekonomi som den svenska, utan ett stadsproblem. Det finns nästan ingen stad utanför de områden som definierades i den första halvan av förra seklet. Ändå får en liten klick av intresseorganisationer, lokala särintressen och konservativa medier sätta agendan och stoppa utvecklingen. Resultatet har blivit en stad som står still. En stad där status quo har blivit normen och förändring och utveckling det avvikande. Eftersom människorna i staden har vant sig av med förändringar har Stockholm blivit en abnormitet. NIMBY (Not in my backyard)-mentaliteten är utbredd. Behovet förstås, bara det inte byggs just där man själv bor.
En inglasning av delarna under mark vid Plattan orsakar en stor diskussion och rabalder i media när man egentligen borde diskutera en stor ombyggnad av hela torget. Men det som en gång har byggts i Stockholm är heligt och bevarandevärt. Oavsett om det fungerar eller ej.
Nybyggnationer och ombyggnader överklagas rutinmässigt, ofta i flera instanser. Som ett resultat blir byggplaner förhalade och uppskjutna i åratal, om de ens blir av. Nya projekt blir regelmässigt nerfilade och förenklade för att passa in (läs: inte synas) i stadsbilden.
Människor tvingas välja bort Stockholm eftersom det är näst intill omöjligt att hitta en bostad och bosätter sig i angränsande kommuner och pendlar till sitt jobb, med stor miljöpåverkan som följd.
Stockholm lever på lånad tid. Vi kan inte fortsätta att titta bakåt. Stockholm förlorar redan i dag investeringar och befolkning på grund av Skansenmentaliteten och problemet kommer bara att förvärras. Vi måste blicka framåt. Staden måste få växa igen, både utåt och uppåt. Fler måste ges möjlighet att arbeta och bo i staden, det är det enda sättet som vi kan lösa kommunikations-, integrations- och miljöproblemen på. Nästan 50 procent av Stockholm upptas i dag av motorvägar, trafikleder, trafikplatser, bullerzoner och olika typer av barriärområden. Är det så vi ska fortsätta?
Ljusglimtar kan skönjas. Hammarby sjöstad är ett exempel där man har försökt att tänka stad igen. Det är beläget på mark som tidigare upptagits av industrier, nära den gamla innerstaden (men tyvärr inte helt sammankopplad). Det är utlagt enligt ett klassiskt gatunät och tvärbanan går genom området vilket ger god tillgång till spårburen kollektivtrafik. Tyvärr är man inte helt framme då andelen bostäder är för hög, vilket ger en karaktär av bostadsområde snarare än stad, och arkitekturen anses av många för monoton och likartad. Hushöjden är också överlag för låg för att skapa en ordentlig stadskaraktär. Hammarby sjöstad är ett kvartersindelat innerstadsnära bostadsområde, inte en del av innerstaden.
Ett annat intressant område är Norra Stationsområdet, beläget precis intill den gamla innerstadsgränsen. Här planeras ett område som för första gången på över ett halvt sekel kan utvidga innerstadens gränser på riktigt. Tanken är att bygga tätt och blandat med en takhöjd på runt tio våningar. Området benämns som ”Stockholms Manhattan”, vilket väl kan anses vara ganska roande.
Protesterna har inte låtit vänta på sig. Samfundet S:t Erik, en av de mest konservativa organisationerna i Stockholm, kritiserar förslaget just för den mest positiva delen, den sömlösa integrationen med den gamla staden. Man anser att en tydligare gräns mellan det nya och det gamla måste skapas, av kulturhistoriska skäl. Att hela poängen med förslaget, att knyta ihop innerstaden med Solna, går förlorad verkar mindre viktigt. Att medlemmarna i S:t Erik inte står i bostadskö kan man nog utgå från.
Andra bloggar om: stockholm, yimby, fria tidningen, stadsutveckling, urbanism
Technorati om: stockholm, yimby, fria tidningen, stadsutveckling, urbanism
|
|
Permalänk |
Kommentarer (3)
|
|
|
|
10/21/2008
|
|
|
Rick Falkvinge skriver om "terrorismen" (eller snarare hotet om densamma som används som motivation för allt märkligare lagstiftning) och ställer den mot kalla krigets dagar, då det inte var sprängda bussar eller flygplan som var hotet, utan totalt kärnvapenkrig. Världens utplånande. Visst är det märkligt att våra politiker då pratade högt om vår frihet, vår demokrati, våra rättigheter, när hela världen stod på spel. Men att man idag, när hoten är så oändligt mycket mindre, helt har tappat detta. Var finns proportionerna? Rick skriver om kalla kriget, och om 80-talet. Jag växte själv upp under 80-talet och har minnen om hur jag som barn drömde mardrömmar om kärnvapenkrig. Att skrämma mig med terrorism fungerar inte.
Dagens andra inlägg kan med fördel läsas hos Jonathan, som ställer frågan, "Hur bra nazist skulle du vara?". När man hör vissa människors övertro på den ofelbara statsapparaten så kan man inte annat än fråga sig. Vi verkar inte ha lärt oss mycket av historien.
Andra bloggar om: FRA, övervakning, massavlyssning, avlyssning, storebror, 1984, regeringen, polisstat, integritet, rättssäkerhet, fra-lagen, Lex Orwell, kalla kriget, terrorism
Technorati om: FRA, övervakning, massavlyssning, avlyssning, storebror, 1984, regeringen, polisstat, integritet, rättssäkerhet, fra-lagen, Lex Orwell, kalla kriget, terrorism
|
|
Permalänk |
Kommentarer (1)
|
|
|
|
9/19/2008
|
|
|
Missa inte tidningen fokus lysande och skrämmande genomgång av spelet bakom FRA-lagen, från dess tillkomst under den socialdemokratiska regeringen fram till idag. Mästerlig research och framställning gör läsning till ett måste.
Andra bloggar om: FRA, övervakning, massavlyssning, avlyssning, storebror, 1984, regeringen, alliansen, socialdemokraterna, polisstat, integritet, rättssäkerhet, fra-lagen, Lex Orwell, moderaterna, Reinfeldt, Fokus
Technorati om: FRA, övervakning, massavlyssning, avlyssning, storebror, 1984, regeringen, alliansen, socialdemokraterna, polisstat, integritet, rättssäkerhet, fra-lagen, Lex Orwell, moderaterna, Reinfeldt, Fokus
|
|
Permalänk |
Kommentarer (1)
|
|
|
|
9/18/2008
|
|
|
Alla bilder får användas fritt i icke-kommersiella syften så länge fotograf uppges.
 Johan Norberg  Magnus Andersson (CUF)  Maria Ferm (GU)  Camilla Lindberg (FP). Hjälten.  Birgitta Ohlsson (FP)  Hundar mot FRA?  Lars Ohly (V)  Piratpartiet anländer  Frida Johansson Metso (LUF)
Andra bloggar om: FRA, övervakning, massavlyssning, avlyssning, storebror, 1984, regeringen, polisstat, integritet, rättssäkerhet, fra-lagen, Lex Orwell, Reinfeldt, Fredrik Reinfeldt
Technorati om: FRA, övervakning, massavlyssning, avlyssning, storebror, 1984, regeringen, polisstat, integritet, rättssäkerhet, fra-lagen, Lex Orwell, Reinfeldt, Fredrik Reinfeldt
|
|
Permalänk |
Kommentarer (2)
|
|
|
|
9/17/2008
|
|
|
Naturligtvis var jag på FRA-demon igår. Bilder kommer.
Ville bara lyfta ett ytterst märkligt uttalande från Fredrik Reinfeldt som Kjellberg tar upp.
Enligt en källa som var med på moderaternas gruppmöte i riksdagen i söndags så utspelade sig följande scenario:
När det närmade sig slutet på mötet frågade en ledamot: "men, hur ska vi göra med FRA?"
Reinfeldt: ni har två val med FRA, antingen pratar ni om det och då kommer frågan att leva till 2010 eller så pratar ni inte om den och då är frågan förhoppningsvis borta till 2010
Riksdagsledamoten: men det är det enda vi får frågor om vad ska vi svara?
Reinfeldt: ignorera frågorna bara, svara ingenting, och ni verkligen måste svara så svara något tekniskt.
Ignorera frågorna? Svara något tekniskt? Om den här strategin har styrt från dag ett kan det förvisso förklara den fullständiga frånvaron av vettiga svar eller vilja till dialog från lagens förespråkare men mer struts än så här går det knappast att bli. Reinfeldts härskarteknik rimmar illa med den mediabild som lyssnande och förstående som han vill visa upp. Det skadar också både moderaterna och alliansen oerhört, vilket knappast bättrar på möjligheterna att behålla makten efter valet 2010. Reinfeldt krattar manegen för Mona, hoppas att han är nöjd.
Andra bloggar om: FRA, övervakning, massavlyssning, avlyssning, storebror, 1984, regeringen, polisstat, integritet, rättssäkerhet, fra-lagen, Lex Orwell, Reinfeldt, Fredrik Reinfeldt
Technorati om: FRA, övervakning, massavlyssning, avlyssning, storebror, 1984, regeringen, polisstat, integritet, rättssäkerhet, fra-lagen, Lex Orwell, Reinfeldt, Fredrik Reinfeldt
|
|
Permalänk |
Kommentarer (1)
|
|
|
|
9/12/2008
|
|
|
16 september är det demonstrationer planerade i Stockholm mot FRA-lagen. Planen och talarlistan ser ut som följer:
10:00 Samling Norrmalmstorg
11:00 Marsch längs Hamngatan till Sergels Torg
11:30 Magnus Betnér - komiker och samhällskritiker
11:40 Maria Wetterstrand (Mp) - Språkrör Miljöpartiet
11:50 Johan Norberg - Författare, Fil. mag. Idéhistoria (tidigare Timbro, Nyliberalen, Frihandel.nu, Smedjan)
12:00 Magnus Andersson (CUF) - Ordf. Centerns Ungdomsförbund, Borgerligt Nej till FRA
12:10 Maria Ferm (GU) - Språkrör Grön Ungdom
12:20 Birgitta Ohlsson (Fp) - Riksdagsledamot
12:30 Alice Åström (V) - Riksdagsledamot, Vice Partiordförande, Gruppledare i vänsterns riksdagsgrupp *
12:40 Camilla Lindberg (Fp) - Riksdagsledamot, Borgerligt Nej till FRA
12:50 Kalle Larsson (V) - Riksdagsledamot
13:00 Max Andersson (Mp) - Riksdagsledamot
13:10 Charlie Weimers (KDU) - Ordf. Kristdemokratiska Ungdomsförbundet
13:20 Jytte Guteland (SSU) - Ordf. Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund *
13:30 Ida Gabrielsson (UV) - Ordf. Ung Vänster
13:40 Frida Johansson-Metso (LUF) - Ordf. Liberala Ungdomsförbundet, Borgerligt Nej till FRA
13:50 Amanda Brihed (NSM) - Grundare och Administratör Nätverket Svart Måndag, Demonstrationsansvarig
14:00 Agneta Lindblom Hulthén (SJF) - Ordf. Svenska Journalistförbundet
14:10 Björn von der Esch (JL) - Vice Partiordförande Junilistan *
14:20 Clarence Crafoord - Chefsjurist Centrum för Rättivisa
14:30 Michael Gajditza - Juridiskt Ombud för Svensk Myndighetskontroll, Nätverket Svart Måndag
14:40 Fredrik Bergqvist (M) - Oppositionsråd Norrköping
14:50 Ev. Erik Laakso (S) - Sossar Mot Storebror
15:00 Rick Falkvinge (PP) - Partiledare
15:10 Linnéa Sjögren (F!) - Ordf. Feministiskt Initiativ Stockholm
15:20 Henrik Hax Alexandersson - Fristående bloggare och samhällsdebattör
15:30 Anna Serner (TU) - VD Tidningsutgivarna
15:40 Anna Troberg (PP)
15:50 Niklas Starow (NSM) - Samordnare Nätverket Svart Måndag Syd
16:00 Demonstrationen upplöses
Andra bloggar om: FRA, övervakning, massavlyssning, avlyssning, storebror, 1984, regeringen, polisstat, integritet, rättssäkerhet, fra-lagen, Lex Orwell
Technorati om: FRA, övervakning, massavlyssning, avlyssning, storebror, 1984, regeringen, polisstat, integritet, rättssäkerhet, fra-lagen, Lex Orwell
|
|
Permalänk |
Kommentarer (4)
|
|
|
|
8/26/2008
|
|
|
Den 16 september 2008 har riksdagen sitt högtidliga öppnande efter sommaruppehållet. En sommar har gått, men folket har inte glömt vad denna riksdag gjorde dagarna innan de sprang iväg på semester. Det är nu vi inte får ge upp. Det är nu vi måste visa att vi inte accepterar politikernas massavlyssning. Slut upp du också!
Andra bloggar om: FRA, Försvarets radioanstalt, övervakning, kontroll, 1984, storebror, bodströmsamhället, mikael odenberg, regeringen, stasi
Technorati om: FRA, Försvarets radioanstalt, övervakning, kontroll, 1984, storebror, bodströmsamhället, mikael odenberg, regeringen, stasi
|
|
Permalänk |
Kommentarer (3)
|
|
|
|
6/25/2008
|
|
|
Jag noterar en artikel i Expressen där Fredrik Reinfeldt fått uttala sig om proteststormen mot FRA-lagen.
Statsministern menar att "alla" tjänar på om debatten lägger sig och att alla har missuppfattat vad det handlar om. Istället för att svara på kritiken tänker han låta kritiken "blåsa över". Expressen frågar också om han har förståelse för kritiken, varpå svaret blir "beslutet är fattat". Goddag yxskaft.
Om man skall koka ner det hela så är det här bilden som vår statsminister förmedlar.
"Röstboskapen är korkade och förstår ingenting alls. Lagen är jättebra sådeså. Jag tänker sura till de slutar klaga. Pilutta er!"
Jag tror det är dags för Reinfeldt att förstå att vi inte kommer att sluta klaga innan de grova problemen i den här lagen har rättats till, alternativt att lagen avskaffas.
Återigen kommer budskapet att vi inget har fattat. Jag kan meddela för herr Reinfeldt att jag faktiskt har läst propositionen ifråga. Har herr statsminister gjort det? Förstår herr statsminister hur internet fungerar? Uppenbarligen gör långt ifrån alla riksdagsledamöter det.
Propositionen ger mig kalla kårar. Den är otäck. Och nu är den lag.
Jag jobbar med internet i och med min yrkersroll. Jag förstår hur nätverkskommunikation fungerar. Det gör inte Fredrik Reinfeldt. Ändå viftar han självsäkert bort en sällan skådad proteststorm med "det blåser över". Sahlin behöver inte ens anstränga sig. Med en sådan här total arrogans och likgiltighet kan socialdemokraterna glida in i regeringsställning 2010 utan att ens lyfta ett finger. Men egentligen spelar det mindre roll, storebror som storebror.
I Januari 2007 skrev jag följande om FRA-lagen:
"Detta förslag kommer att göra det svårare att fånga grövre brottslingar. Eftersom grövre/organiserade brottslingar är erfarna, och vet vad de håller på med, så skyddar de sig mot övervakningen. Information som idag går okrypterad, och alltså kan plockas upp av polisen efter att de har fått rätt av en domare att övervaka trafiken, kommer i allt större grad att krypteras, eftersom medvetenheten om, och kontinuiteten i, övervakningen, kommer att leda till att brottslingar skyddar sig. Både polis och militär skjuter sig själva i foten helt enkelt med de förslag som syftar till generell övervakning av hela befolkningen."
Detta är något som även andra har varnat för, och det ser nu ut att bli sanning. Allt fler människor börjar nu att kryptera sin kommunikation. Flera av mina vänner har efter 18 juni skaffat krypterad epost och krypterade MSN-klienter. Fler tillkommer nästan dagligen. Om mina vänner, som knappast sysslar med grov brottslighet eller terrorism, börjar kryptera sin kommunikation så kan vi nog känna oss ganska säkra på att mindre nogräknade också gör det. Jag har länge uppmanat mina vänner att börja kryptera. Nu får jag plötsligt gehör för detta.
Apropå om att skydda sig så kan jag rekommendera projos:s guider.
IT-bolagen ser potentialen. Teleoperatören Phonera skall nu bygga ett krypterat nät för sina kunder. Bahnhof har tidigare uttalat sig starkt mot lastiftningen och tittar nu på hur man skall kunna gå runt eller försvåra FRA:s arbete. Frågan blir väl när regeringen i all sin fantastiska klarsyn kommer på att kryptering kan användas av "terrorister" och därför förbjuder det. Det är bara en tidsfråga, var så säker.
Det senaste vansinnet är att EU nu vill registera och kontrollera bloggar. Ja det är ju ett sånt gissel... Röstboskapen understår sig ju att kritisera makthavarna. Så kan vi ju inte ha det!
Estländska EU-parlamentarikern Marianne Mikko i den socialdemokratiska gruppen har tagit fram ett "betänkande" som är smått surrealistiskt. På Europaparlamentets hemsida där man ber om bloggarnas synpunkter uttalar hon groda efter groda:
"bloggvärlden har än så länge varit en plats för goda avsikter och förhållandevis ärliga syften. Men när bloggarna blir triviala, vill också folk med mindre principer använda dem"
Humor på hög nivå onekligen. Eftersom jag skrev Perl-script innan Marianne Mikko visste att internet existerade kan jag säkert säga att det alltid har funnits skit, liksom seriösa aktörer, på nätet. Slutsatsen är ju dessutom hårresande. Så länge det är "duktiga" människor på nätet som skriver "bra" saker (läs: Som politikerna godkänner) så är det inget problem. Men när folk börjar skriva om triviala saker, typ mode eller 11-åriga Lisas dag i skolan, då djävlar har vi ett problem som vi måste reglera.
Marianne menar att bloggarna "är i en position där de väsentligt kan förorena cyberrymden. Vi har redan alldeles för mycket spam, felinformation och ont uppsåt i cyberrymden."
Cyberrymden? Wow. Det inger verkligen förtroende att se en utredare om internetfrågor använda begreppet cyberrymden. Jag rekommenderar alla att svara på uppmaningen och tala om att de inte har alla paddlar i vattnet... Men gör det sakligt och med goda argument. Det har jag gjort.
Och inte nog med att polisen skall få fri tillgång till PKU-registret. Nu skall det också bli omöjligt att gå ur det.
Det tar ju aldrig slut!
Andra bloggar om: FRA, Kontrollsamhälle, övervakning, polisstat, Gestapo, Riksdagen, Försvarets radioanstalt, media, yttrandefrihet, frihet, 1984, fra-lagen, lex orwell, Orwell, PKU, PKU-registrat, bloggar, Marianne Mikko, Reinfeldt, Fredrik Reinfeldt, Alliansen, Socialdemokraterna
Technorati om: FRA, Kontrollsamhälle, övervakning, polisstat, Gestapo, Riksdagen, Försvarets radioanstalt, media, yttrandefrihet, frihet, 1984, fra-lagen, lex orwell, Orwell, PKU, PKU-registrat, bloggar, Marianne Mikko, Reinfeldt, Fredrik Reinfeldt, Alliansen, Socialdemokraterna
|
|
Permalänk |
Kommentarer (2)
|
|
|
|
6/23/2008
|
|
|
En varning för ett lång inlägg. Jag behövde skriva av mig...
Jag har, så länge jag har bloggat om politik här, valt att vara oberoende liberal. Jag var för några år sedan medlem i folkpartiet "liberalerna" men lämnade partiet när det under förre partiledaren Lars Leijonborg började marschera lite väl taktfast för min smak.
När valet 2006 närmade sig var jag rådvill. Vem skulle få min röst? Att rösta är någonting som jag alltid sett som självklart. Jag menar att den som inte pallar att släpa sig till valurnan var fjärde år, även om så för att rösta blankt (vilket i sig är en markering), har försagt sig rätten att kritisera den förda politiken.
Rösta blankt ville jag dock ogärna göra. Att få bort den korrumperade och mätta socialdemokratin från maktens korridorer såg jag som en ödesfråga för Sveriges framtid. Bodströmsamhället utvecklades med allt fler integritetskränkande lagstiftninsförslag, det kontraproduktivt höga skatteläget fortgick, likgiltigheten inför vanliga människors vardag blev allt tydligare, liksom ihåligheten i socialdemokratins tomma löften. Överallt skulle staten in och kladda och styra, individen har inte mycket plats i socialdemokratins Sverige.
Folkpartiet gick bort av tidigare nämnda skäl. Kristdemokraterna är grovt värdekonservativa och framstår för mig som liberal som allt annat än tilltalande, nu som då. Moderaterna tilltalade mig inte heller nämnvärt.
Centerpartiets öppenhetsmanifest blev svaret. Här kom ett parti med en tydlig och klar målbild. Ett liberalare, friare och öppnare samhälle. Tydlig ställning mot övervakningssamhället, för integriteten och privatlivet. Det var med ett gott sinne som jag på valdagen lade min röst på centerpartiet. Då jag bor i Stockholm så kryssade jag också Fredrick Federley. Jag må inte vara överens med honom i alla frågor, men engagemanget för individens rätt till privatliv såg jag nu, som då, som oerhört viktigt. Attackerna på vårt privatliv är ett av de allvarligaste hoten mot vårt fria och öppna samhälle. Fredrick kom in på sina personröster, till stor glädje för mig och andra liberaler. Jag valde dock, vis av erfarenheten, att stå utanför partikopplingarna. Jag vill fritt kunna kritisera utan att känna lojaliteter.
Valresultatet kom. Det var med glädje (och kanske viss skadeglädje skall inte förnekas) jag fick se Göran Persson avgå från partiledarposten. Jag hyste inga illusioner om att vi nu hade fått en liberal regering, men jag trodde iaf att vi fått något bättre än sossepamperiets ryggdunkande folkförakt.
Och visst kom det något, en tusenlapp mer i plånboken och några småsaker men på det hela är det business as usual. Både sprit- och spelmonopol är ohotat. LAS ser ut som den alltid gjort, vilket gynnar de som är inne på arbetsmarknaden och stänger ute de som inte är det. TV-licensen är kvar och kommer troligen också att börja gälla för datorer och mobiltelefoner (fullkomligt absurt naturligtvis). SJ har fortfarande monopol på de mest attraktiva tågsträckorna och tar ut överpriser. Och i stort sett handlar politiken fortfarande om att på det mest strategiskt väljartriangulerade sättet skyffla runt dina och mina pengar mellan olika av staten bestämda utgiftsposter. Vem förvaltar det socialdemokratiska Sverige bäst?
Allt detta är dock småsaker i sammanhanget. Det stora sveket skedde den 18 juni.
Alliansen bestämde att folket var en fiende. Att vår grundlagsskyddade och av FN:s deklaration om mänskliga rättigheter skyddade rätt till brevhemlighet, meddelarskydd och integritet var något förhandlingsbart. Ett lagförslag av sällan skådat usel kvalitet, fullkomligen sågat vid fotknölarna av en så gott som enig kår av remissinstanser, terrorismexperter, IT-experter (inklusive regeringens egen!), medborgarrättsörelser, journalistförbundet, och inte minst, allmänhet och bloggosfär, debatterades i riksdagens kammare igenom med sällan skådat usel retorik och argumentation som för länge sedan smulats sönder, för att under stort buller och bång "återremitteras" för att senare samma dag dyka upp igen, oförändrat, men med lite mer kosmetika påsmetat. Ett långt bloggengagemang i frågan trappades de sista dagarna upp och jag gick på demonstrationer, lyssnade på riksdagsdebatter, pratade med folk, mailade politiker. Att stå utanför riksdagen och med många andra, över tusen personer enligt uppgifter, skandera "STOPPA FRA" var mäktigt. Vi hade lyckats mobilisera, få folk att förstå. Motståndet var (och är) kompakt.
Lagen gick igenom. Likt ett knytnävsslag i magen. För första gången i mitt liv fick jag se en svensk regering rösta fram ett förslag som gör mig fysiskt illamående. En knut i magen. Och den regeringen har jag varit med och röstat fram.
Någon dag gick jag och vacklade. Vad gör jag nu?
Sedan kom beskedet om att regeringen utreder att öppna upp PKU-registret. Att skapa ett DNA-register över 3,3 miljoner, ej brottsmisstänkta, svenskar.
Likt en bila giljotinerade alliansen den sista lilla uns av förtroende de hade kvar hos mig. Föraktet för folket, föraktet för friheten, föraktet för integriteten. Den korrumperade maktfullkomligheten stirrade mig rakt i ansiktet. Visst vet jag att alliansen och "de nya moderaterna" är ute efter socialdemokraternas väljare. Men att de skulle bli mer socialdemokrater än socialdemokraterna hade jag aldrig kunnat gissa.
Jag kan inte längre stödja alliansen. Jag kan inte heller längre stödja centerpartiet. Jag skulle inte kunna se mig själv i spegeln om jag samtidigt stödde den förda politiken. Centerpartiets partiprogram och öppenhetsmanifest är fortfarande väldigt bra. Tyvärr omsätts inte dessa i förd politik.
Vill alliansen locka liberala väljare, så är det faktiskt dags att de börjar föra en liberal politik. De senaste dagarna har de tagit stormsteg i rakt motsatt riktning. Det är klart att sådant ger konsekvenser. Många liberala bloggare har de senaste dagarna öppet deklarerat sitt avståndstagande till den allians de tidigare stödde.
Blogge pratar om Bloggmyteriet. Jag sällar mig till det.
Här finns en liberal röst. Förtjäna den.
Så var står jag? Kommer jag att rösta på socialdemokraterna i nästa riksdagsval? Naturligtvis inte. Det är intressant att notera kända socialdemokraters frånvaro i FRA-frågan. Här sitter både Mona Sahlin och Thomas Bodström på en sällan skådad räckmacka att hugga in i. Det gör de inte. De stöder den här typen av repressiva kontrollmekanismer och det är enkom partitaktik som gjorde att man röstade nej. FRA-lagstiftningen ligger kvar efter ett socialdemokratiskt maktskifte så länge partiet inte gett ett tydligt vallöfte att riva upp den (och inte ens då kan vi vara säkra).
För tillfället är jag partilös. Utvecklingen de närmaste två åren får se var jag landar.
Kanske reser sig centerpartiet ur liberalismens aska. Ett internt uppror har startats på centerupproret.se. Vi får se om det kan ge något. Och ni socialdemokrater som läser, gå in på sossarmotstorebror.se. Ni behöver också kämpa, er partiledning är för den här lagstiftningen.
Borgerliga väljare som liksom mig är förbannade kan gå med i facebookgruppen Alliansväljare mot alliansen. Det har jag gjort. Som det står i gruppens beskrivning: Vill allianspartierna ha borgerliga väljare så får de börja föra en borgerlig politik.
Jag ställer inte upp på mobbningen av Fredrick Federley och Annie Johansson. Ja, de gjorde en tabbe. En ordentlig sådan. Kanske trodde de i sitt stressade tillstånd, med dagar av press och för lite sömn, att ändringarna räckte. Det gjorde de inte. Jag är besviken. Men att sjunka till mobbarens nivå går jag inte med på. Det tjänar inte vårt syfte och leder ingen vart. Kritiken har i alldeles för liten grad riktats mot riksdagsgruppernas ledningar och den motbjudande partipiskekulturen.
Boka den 16 september i din kalender. Då öppnar riksdagen. Och då planeras en stor demonstration mot FRA-lagen. Tro inte att det är en slump att denna lag röstades igenom precis innan riksdagen går på semester. Taktiken är välkänd. Rösta igenom ett kontroversiellt och impopulärt förslag. Gör dig sedan oanträffbar ett par månader, låt människor åka på sommarsemester och återkomma till vardagslunken. Sedan har de glömt. Men vi har inte glömt. Vi får inte glömma. Den 16 september skall vi låta politikerna få veta, med råge, att vi inte har glömt.
Och håll koll på bloggar och på facebook kontinuerligt. Det kokar av ilska och kämparanda, och det planeras både det ena och det andra.
Som vi sjöng tillsammans på demonstrationen utanför riksdagshuset:
We're not gonna take it.
Andra bloggar om: FRA, Försvarets radioanstalt, frihet, Lex Orwell, Orwell, 1984, polisstat, övervakning, kontroll, integritet, demokrati, mänskliga rättigheter, svek, alliansen, socialdemokraterna, centerupproret
Technorati om: FRA, Försvarets radioanstalt, frihet, Lex Orwell, Orwell, 1984, polisstat, övervakning, kontroll, integritet, demokrati, mänskliga rättigheter, svek, alliansen, socialdemokraterna, centerupproret
|
|
Permalänk |
Kommentarer (13)
|
|
|
|
6/22/2008
|
|
|
Jag vet inte riktigt hur alliansregeringen egentligen tänkte. Trodde de att FRA-lagen skulle glida igenom utan några större protester? Eller blev de tagna på sängen när det plötsligt stod över 1000 demonstranter utanför riksdagshuset, företag och internationella organ jämförde Sverige med Kina och Saudiarabien och alla experter i de frågor som FRA-lagen skall agera mot unisont påtalade det faktum att det inte fungerar? Och trodde de verkligen att andra länder omkring oss stillatigande skulle acceptera att de systematiskt får sina medborgares rättigheter och integritet kränkta? Jag menar, alla "integritetsförsäkringar" i massavlyssningssysystemet avser trots allt bara svenska medborgare.
Det är därför oerhört glädjande att se att Belgien kommer att ställa Sverige inför Europadomstolen.
Jag citerar från projo:s blogg:
"Den Belgiska regeringen är kraftigt upprörd över den svenska FRA-lagen. Man menar att FRAs övervakning riskerar drabba även belgiska medborgare och man kan inte tolerera att Sverige avlyssnar Belgiens medborgare.
Nu planerar därför den belgiska integritetskommisionen (Privacy Commision) en stämning mot Sverige i Strassbourgsdomstolen."
Under gårdagen var igår ett sju minuter långt reportage i belgiska nyheterna om den svenska FRA-lagen. Klippet kan ses här.
Tack Belgien!
Andra bloggar om: FRA, Försvarets radioanstalt, frihet, Lex Orwell, Orwell, 1984, polisstat, övervakning, kontroll, integritet, demokrati, Belgien, Europadomstolen, Strassbourg, mänskliga rättigheter
Technorati om: FRA, Försvarets radioanstalt, frihet, Lex Orwell, Orwell, 1984, polisstat, övervakning, kontroll, integritet, demokrati, Belgien, Europadomstolen, Strassbourg, mänskliga rättigheter
|
|
Permalänk |
Kommentarer (3)
|
|
|
|
|
|